Järnvägskungen Carl Jehander
(1833–1911) [daC hB:2]

Av Per Andersson

En av det småländska Västbos mera omtalade söner, den s k Järnvägskungen, ingenjör Carl Johan Jehander, som var morbror och tillika farfars kusin till min morfar, föddes av urgammal Långaryds- och Färgarydsstam i den senare av dessa socknar den 11 maj 1833. Han skulle bli en av sin samtid välkänd järnvägs-, väg- och vattenbyggmästare, bruks­ägare, in­dustri­man och riks­dags­man, som vid sin bortgång knappast lämnat någon i sin släkt eller hembygd opåverkad av sitt livsöde.

Carl Jehanders far var järnhandlaren och hemmansägaren Sven Svensson (1804–1838) i Fär­garyd, vars mormor var Ulrica Leijonflycht (1737–1803), sondotters dotterdotters sondot­ters son­dotter till konung Gustaf Vasa. Carl var blott fem år när fadern dog, och hans mor Gu­nil­la Bene­dic­tidotter (1810–1892) gifte 1842 om sig med sin kusins son hemmansägaren An­ders Am­­biörns­son (1813–1860) på släktgården Skärkehylte i Långaryd, dit familjen senare över­flyt­tade.

Tillsammans med barnen i så­väl första som andra äktenskapet antog Gunilla släktnamnet Je­han­der. Släkten var ensam om detta till 1948, då en familj utan släktsamband med Jehandrarna efter ansökan fick Kungl Majt:s tillstånd att kalla sig Jehander. Dessa namnsökandes fader, som föddes på 1880-talet, hade efter Gunilla Jehanders vid denna tid i hela landet kända söner givits namnet Jehander som andra förnamn. Enligt äldre namnsed fick dennes barn efternamnet Je­han­ders­son, vilket 1948 förkortades till Jehander. Därtill finns i Sydsverige en soldatsläkt Gehan­der, som inte är befryndad med Gunilla Jehanders släkt.

Hur namnet Jehander har uppkommit är ovisst och teorierna därom är flera. En tolkning som hålls levande av äldre släktmedlemmar är den, att en släkting vid ett besök i USA eller England underlåtit att hälsa och blivit uppmanad ”give hand there”, vilket försvenskat (ge hand där) skul­le ombildats till släktnamn. Efterleden -ander (av grekiskans ord för man) är inte ovanlig i svens­ka släktnamn. Någon har framfört tanken att förleden möjligen stammar från Gamla tes­ta­men­tets ord för Israels Gud, Jehova (Jahve), och den därmed skulle vara en anspelning på je­hand­rarnas kyrkliga engagemang.

I en biografisk tidningsartikel har hävdats att järnvägskungen Carl Jehander upptog namnet ef­ter en äldre släkting. Vem denne var är okänt. Också en kusin till Carl Jehander, Gunilla Je­han­ders brorsdotter Sara Lisa, skrevs Jehander i kyrkobokföringen under 1870-talets första hälft, men namnet har inte senare på­träffats använt på den släktgrenen. Ett annat försök till namn­gåtans lösning tar som utgångspunkt att de två mest tongivande jehanderbröderna var äldste sonen i Gunillas första respektive andra gifte. Måhända skulle släktnamnet då vara en sam­manfogning av de båda brödernas – Carl Johan och Sven Anders – respektive andra för­namn, varvid ”Johanders” modifierats till Jehander.

En sista etymologisk teori för oss utanför vår egen kulturkrets. Den islamiska arkitekturens kanske främsta byggnadsverk, mausoleet Taj Mahal i Indien, uppfördes på 1600-talet av shah Jahan. Efter denne mäktige och praktälskande byggherres namn, Jahan eller Jehan, skulle byggmästarbröderna Jehander till­sam­mans med sin moder Gunilla ha antagit sitt släktnamn.

Jehandrarna har blivit mest kända för sina insatser som järnvägsbyggare, varvid Carl Jehan­der fram­står som den mest namnkunnige släktmedlemmen. Gunilla Jehander hade fem söner och de ägnade sig alla åt bygg­nads­verksamhet i större skala och de hämtade gärna sin arbetskraft från Västbotrakten till sina projekt i landets alla delar. Bl a därigenom kom bröderna Jehander att åtnjuta ett högt anseende i sin hembygd. Därom vittnar en bön som bads vid dop av gossebarn i Långaryds kyrka: ”Allsmäktige Gud och käre Jehander, gör av detta gossebarn en duktig sten­hug­gare eller åtminstone en bas i en skärning”.

Bakom åtskilliga av vårt lands järnvägar döljer sig ett verk av den på sin tid så välkände järnvägskungen Carl Jehander. Redan i mycket unga år visade han prov på sin företag­samhet. Folkskolan hade ännu inte kommit till Färgaryd och Långaryd, där han växte upp tillsammans med si­na syskon, men den blivande ingenjören sattes tidigt i stenhuggarlära och fick utveckla si­na praktiska anlag.

1849, vid 16 års ålder, anställdes Carl som elev vid Malmö hamnbyggnader, och på kvällar­na gick han i teknisk skola. Han utnämndes nio år senare till byggmästare och förordnades som bro­byggmästare vid Statens järnvägar. Denna befattning innehade han till 1870, då han övergick till att bygga järnvägar på entreprenad åt staten och enskilda bolag.

Under tiden som brobyggmästare utvidgade han Helsingborgs hamn och uppförde samtliga bro­ar på södra stambanan mellan Malmö och Nässjö samt en rad broar på Helsing­borg–Landskrona–Eslövs järnväg jämte flera andra arbeten. 1867–1870 var Carl Jehander bygg­mäs­ta­re och ansvarig för samman­bind­ningsbanan genom Stockholm från Centralstationen till Sö­der­malm över Norrström. Samtidigt bygg­­de han också broar på nordvästra stambanan i Värmland.

Även andra arbeten än järnvägs- och brobyggen hör till Jehanders verk. Han utförde för­stärk­ningsar­beten på Vaxholms fästning under åren 1870–1873 och var då även verksam vid an­läggningen av fäst­ningen Oscar Fredriksborg och batterierna på Kronudden mitt emot fäst­ning­en på Vaxholm. I Göteborg utförde han de följande sju åren dockbyggnader vid Lind­holm­en samt vid Galärvarvet i Stockholm.

Ingenjör Carl Jehanders omfattande järnvägsbyggnader i helt egen regi fick på allvar sin början 1878, då han anlade järnvägen Karlberg–Lilla Värtan och Länna–Norrtälje järnväg, som stod färdig 1884. Då hade han 1881–1882 också byggt Halmstad–Veinge järnväg, som efter­följ­des av delar av Västkust­banan mellan Helsingborg och Halmstad med sträckan Åstorp–Hö­ga­näs. Göteborg–Varbergs järnväg byggdes 1886–1888, Hässleholm–Vittsjö och Halmstad–Bol­m­en åren 1887–1890 samt Trelle­borg–Klags­torp 1889–1891.

Till de mera särartade arbeten som Carl Jehander utfört hör föreningsbanan mellan Karls­kro­na järnvägsstation och Kungl Varvet med tunnel under Karlskrona. Vid samma tid framdrogs under Jehanders ledning flera Skånejärnvägar, bl a Lund–Kävlinge med den stora bron över Löddeån, linjerna Hästveda–Karpalund och Hörby–Tollarp på Östra Skånes järnväg, och 1885– 1887 uppförde han alla broar på linjen Varberg–Borås.

Från Skåne förflyttades hans järnvägsbyggande för åren 1887–1892 till Dalarna, där järn­väg­ar­na Falun–Rättvik, Rättvik–Mora och Mora–Orsa blev verklighet. 1891 påbörjades emellertid åter­igen järn­vägslinjer i södra Sverige. Nu hade turen kommit till Skåne–Smålands järnväg, vars södra del, sträckan Kärreberga–Markaryd, är Jehanders verk, liksom Malmö–Tomelilla järnväg från åren 1892–1894.

Jönköping–Vaggeryd och Hook–Nässjö 1892–1894, Uddevalla-Lelången och Norra Söder­man­lands järnväg 1892–1895, Trollhättan–Bergslagen 1893–1895 och Reftele–Gislaved 1900– 1901 hör också till de linjer som Carl Jehander har anlagt. Av Kalmarjärnvägarna byggde han 1896–1899 Kalmar–Berga, Kal­mar–Torsås och Gullberna–Torsås. Efter de sistnämnda järn­vägs­sträckorna i Småland följde 1897–1900 två järnvägar i södra Norrland: Dala–Hälsingland och Sala–Gysinge–Gävle.

De två sista järnvägarna som Carl Jehander byggde var Borås–Alvesta 1898–1901 och Äng­el­­holm–Klippan 1902–1905, som fullföljdes av hans son ingenjör Severin Jehander.

Utöver de redan nämnda sträckorna var ingenjör Carl Jehander också ansvarig för bygg­andet av Stockholm–Västerås–Bergslagens, Hästveda–Korpalunds och Halmstad–Nässjö järnvägar. 1889–1895 ut­för­des sprängningsarbeten för tunnlar och gravar vid Karlsborgs fästning.

Vid sidan av den omfattande byggnadsverksamheten drev Carl Jehander under 1880- och 1890-talen framgångsrik affärsverksamhet. Han ägde också sågverk på flera orter, bl a Små­lands­­ste­nar, Unnen och Byarum.

Åren 1874–1901 innehade ingenjör Jehander Hörle bruk med underlydande egendomar. Han var en­sam ägare från 1886. Här drevs omfattande skogs- och jordbruk och järnhantering. Vid Hörle bruk anlade han sågverk, trämassefabrik och snickerifabrik. Hörle var med sina 4 500 hek­tar en av de till arealen allra störs­ta jordegendomarna i Småland.

Carl Jehander, som var djupt religiös och intog en bemärkt plats inom den frikyrkliga rö­rel­sen, lät under sin tid på Hörle anlägga den s k Hörle domkyrka, ett tempel i det fria med mäktiga och högresta tallar som pelare. Här samlades på somrarna tusentals präster och lekmän från hela Nord­en till kyrkliga möten.

Jehander var känd som en mycket god och snäll människa. Han intresserade sig varmt för de anställda på Hörle och var allmänt aktad som en omtyckt arbetsgivare. Även till befolkningen i trakt­en räckte han gärna en hjälpande hand. På 1890-talet skänkte han ett skolhus till socknen och visade stort intresse för ungdomen. För flera av sina släktingar gjorde Carl Jehander det ekonomiskt möjligt att bedriva studier.

1858 ingick Carl Jehander äktenskap med sin femmänning Anna Lisa Magnusson, som av­led 1876. Två år senare gifte han sig med Hulda Mellin, som även hon var befryndad med Carl: hans fyrmännings dotter och sexmänning. I första äktenskapet föddes fem barn och i giftet med Hulda Mellin en dotter. På Hörle bodde för­utom Carl Jehanders familj också hans mor, änkefru Gunilla Jehander, och hans makas mor, änkefru Emilia Mellin, född de Maré.

Hörle bruk såldes 1901 och ingenjör Jehander flyttade till Ängelholm, där han kvarbodde till sin död 1911. Han är begravd i Stockholm, där han bodde större delen av sitt verksamma liv och ägde fastigheter. Hans residens i huvudstaden var huset Kammakargatan 12, som är beläget all­deles intill Johannes kyrka på Brunkebergsåsen och som Carl Jehander lät uppföra åren 1884–1886. Där hade också Gunilla Jehander en våning, och hos Carl samlades hela släkten år­li­gen vid jultid, då också prins Oscar Bernadotte alltid var närvarande. För resa mellan Hörle slott och Stockholm hade den jehanderska familjen ett privat­tåg som kunde sättas in när så öns­ka­des, och i Hörle hade Jehander anlagt en egen station på stambanan.

Inför fyrtioårsminnet av Carl Jehanders bortgång framfördes följande dikt författad av Martin Lind­ström:

Stenhuggarbasen blev entreprenör,

byggde kaj i Stockholm i hamnen.

Lyckan var gunstig och pengar hon strör

långarydssonen i famnen.

Järnvägar tog han på entreprenad,

drog genom vildmarken banor,

vilka förenade landsbygd med stad,

ändrade hävdvunna vanor.

 

Enkel och flärdfri fast mäktig och rik

granskar han schaktmästarns sticka,

talar kamratligt, en rallare lik,

drack utav rallarnas dricka.

Bruket i Hörle med tiden blev hans,

pengarna klokt hade sparats.

Men katastrofen tog allt vad som fanns,

dock har hans livsverk bevarats.

 

Fattig han föddes och fattig han dog

fast millionär dessemellan.

Järnvägar gåvo, järnvägar tog;

entreprenader var källan.

Gynnad och gäckad av penningens makt

var han sin tids Alexander.

Tåghjulen ännu i skärning och schakt

sjunga sin sång om Jehander!

 

För sin ansenliga dockbyggnad vid Galärvarvet i Stockholm, vari Vasaskeppet nu fått sin slut­­liga hem­­vist, tilldelades han guldmedaljen För nit och redlighet i rikets tjänst, och för byggande av Stock­holm–Västerås–Bergslagens järnväg utnämndes han till riddare av Kungl Va­sa­orden.

Flera berättelser finns om Carl Jehanders småländska envishet. Vid byggandet av Vagge­ryd–Jönköpings järnväg, då man hade svårt att få fast en banvall, lär Jehander ha yttrat: ”Om jag så skall fylla Munksjön med enkronor, så skall banken gå fram här.”

Carl Jehander visade alltid stor vänlighet mot sina medmänniskor. Många är de Långaryds- och Färgarydsbor som han hjälpte ut i världen. Under 1800-talets sista decennier ansågs Je­han­der som en mycket förmögen man. I samband med olyckliga omständigheter vid de omfattande bygg­nadsarbetena med Alvestajärnvägarna och kraftigt stigande råvarupriser blev hans ekonomi emel­lertid alltmera an­strängd och han tvangs 1901 träda i konkurs. Den generositet och hjälp­sam­het som alltid kännetecknat ingenjör Jehander fick inte något gensvar vid den annalkande katastrofen. Man hade väntat att medel skulle ställas till förfogande av någon av de personer, som tidigare erhållt ekonomisk hjälp från Jehan­d­rar­na.

Någon fattigdom, som omtalas i Martin Lindströms dikt, omgav dock aldrig Carl Jehander, vare sig i barndomen eller efter konkursen, då han levde på pensioner från järnvägar han byggt och släkt­ing­ar­nas hjälp aldrig uteblev.

Som nämnts hade Carl Jehander sex barn: Mathilda, gift med kyrkoherden fil doktor Gustaf Berg, ingenjör Severin Jehander, Almina, gift med godsförvaltaren på Hörle Mårten Höker­berg, Teo­fil, som avled som student i tjugoårsåldern, samt döttrarna Ruth, gift von Baum­gar­t­en, och Maria, gift i Köpenhamn med läkaren medicine doktor Hans Ørum.

Carl Jehander och hans Hörle slott, där också hans mor Gunilla Jehander bodde till sin död, var den samlande punkten även för Carls syskon med familjer. Äldst bland syskonen var den alltför tidigt bortgångna systern Susanna Maria Jehander (1831–1871), gift med kantorn och folk­skolläraren i Färgaryd Gustaf Nordlander. De hade tre ogifta döttrar, som alla var små­skol­lära­rinnor i Färgaryd och har sitt sista vilorum i sin mors alltjämt bevarade grav på Färgaryds kyrkogård, samt tre söner, till vars utbildning Carl Jehander bidrog generöst: August, kyrko­her­de i Hössna, Oscar, provinsialläkare i Växjö, och Amandus, fil doktor och folk­skole­in­spek­tör i Gävle.

Carl var Gunlla Jehanders äldste son, och efter honom kom brukspatronen Nils Magnus Jehander (1835–1896), som också var byggmästare i bl a Stockholm och vars säte i Långaryd var Nissaryd. Han var gift med Ida Sofia Hjertstrand av den gamla klockaresläkten och hade endast ett barn, dottern Severina Natalia, kallad Inez. Hon ingick äktenskap med direktören och grosshandlaren i Stockholm Carl Werner av den kända Göteborgssläkten — hans bror var industrimannen och donatorn Gustaf Werner i Göteborg. I Inez och Carl Werners gifte föddes sex barn, bl a dottern Dagmar, gift första gången med sedermera chefen för flygvapnet general Bengt Nordenskiöld och andra gången med direktör Erik Brändström (bror till Sibiriens ängel Elsa Brändström). Dagmars dotter Brita Bengtsdotter Nordenskiöld var i sitt första äktenskap gift med prins Ferdinand av Liechtenstein.

Äldsta barnet i Gunilla Jehanders andra gifte var sonen Sven Anders Jehander, ingenjör och bygg­­mästare. Vid sidan av Carl var han den mest framstående av bröderna Jehander. Han ver­ka­de som järnvägs-, väg- och vattenbyggare och bodde omväxlande i Stockholm, där familjen ha­de en våning samt en villa på Djurgården, och i Långaryd. Av Sven Jehanders tio barn blev bå­da sönerna järnvägs-, väg- och vattenbyggare: ingenjörerna Carl Jehander d y och Sven Jehander d y. Av de åtta döttrarna var fem ogifta. Ett av Sven Jehander d ä:s barn, fru Hilda Werner blev Gunilla Jehanders sista barnbarn i livet och avled närmare 103 år gammal 1988. In i det sista bevarade hon minnet av Jehandrarnas stammoder Gunilla, hennes barn och därtill bl a sin fars vän Alfred Nobel (d 1896), som inte sällan sågs i det jehanderska hemmet.

Sist kvar i livet av Carl Jehanders syskon var Brita Lisa (Elise) Jehander (1847–1940), som över­levde sin enda till vuxen ålder komna syster med 70 år. Elise Jehander var gift med sin kusins son tillika sin fyr- och sexmänning, byggmästaren Johan Anders Wennberg och hade ett barn, sonen Axel Wennberg, som var min morfar.

Stamfader för den sjätte och yngsta av släkten Jehanders sex fortlevande grenar är bygg­mäs­ta­ren Johan Malcolm Jehander (1852–1914), gift med en nära släkting till sin systerson kyr­ko­herden August Nordlanders hustru, som var dotter till godsägaren och kvarnägaren Frans Sa­lo­mons­son i Mjölby. Malcolm Jehander hade tre barn: Hildur, gift med landskamreraren Lars Fern­qvist i Falun, och sönerna Hilding, ingenjör, direktör och ägare till Jehanders Grus AB i Stock­holm, och Gunnar, krigsråd, RNO, RVO och gift med statsminister Karl Staaffs brors­dot­ter.

Carl Jehanders yngsta syskon, byggmästaren Johannes (Johan) Jehander (1858–1916), verk­sam i Stockholm och Göteborg, dog barnlös. I vart och ett av Gunilla Jehanders två giften föd­des dessutom ett barn, som avled i späd ålder: Anna Christina (1838–1838) och Lars Johan (1846–1846).

Släkten efter Carl Jehander och hans syskon omfattar i fem generationer drygt 250 ättlingar, av vilka 200 fortfa­ran­de är i livet. En femtedel av släktmedlemmarna är bosatta utomlands, och släkt­en har grenar i tio olika länder. Åttiotalet ättlingar lever i Stockholm, medan övriga är sprid­da på olika orter i Sverige. Inom den jehanderska släkten finns sedan 1984 en släktförening, Släktföreningen Jehander. Den bildades i Fryele kyrka den 13 maj 1984, då ett femtiotal Je­han­der­ätt­lingar från samtliga sex släktgrenar var samlade till släktmöte, bl a på den forna släkt­egen­domen Hörle.

En sonson till Gunilla Benedictidotter Jehanders syster, dvs kusinbarn till Carl, var den ame­rikanske upp­fin­naren, industrimagnaten och RNO Vincent Bendix (1881–1945), som bl a upp­fann självstarten (ben­dixdrevet) och grundade ett indus­tri­imperium med 60 000 anställda i USA. Han bidrog också ekonomiskt till Sven Hedins forsk­ningsresor. Genom att båda dessa ingen­jör­er dessutom härstammade från Ulrica Leijonflycht var Bendix också sysslingbarn till Je­han­der. Carl Jehander och Vincent Bendix har av sin ursprungsbygd blivit ihågkomna genom namn­en Jehandergatan och Bendixgatan i Hylte kommuns centralort Hyltebruk.

Som Carl Jehanders största livsgärning framstår byggandet av mer än 200 mil av Sveriges järn­vägsnät under huvudsakligen det förra seklets sista fjärdedel. Som storbyggmästare med vä­sent­ligen hela landet som arbetsfält utförde han även många väg- och vattenbyggnadsarbeten lik­som byggnader i Stockholm och på andra orter. Han bedrev också industri- och affärs­verk­sam­het samt var ägare och brukare av den stora småländska bruksegendomen Hörle med underly­dan­­de gårdar. På det ideella om­rådet verkade han inom nykterhets- och frikyrkorörelsen. 1885 var han ledamot av kommittén för stambana genom övre Norrland, och han hade styrelseupp­drag för en del av de järnvägar han byggt. Härtill del­tog Carl Jehander i sty­rel­sen av det all­männa; han beklädde flera kommunala uppdrag. Men han var också riksdagsman. Åren 1895–1901 tillhörde han första kammaren för Jönköpings läns val­­krets och var därmed vald av lands­ting­et där.

Onekligen kunde emellertid Carl Jehanders insatser som politiker inte mäta sig med vad han ut­rät­tade som järnvägsbyggare. Inom riksdagen hade han några få och mindre centrala uppdrag. Un­­der sin första riksdag 1895 utsågs han till deputerad för att välja talman. Därefter hann Carl Je­han­der med att vara suppleant i tre utskott: tillfälligt utskott 1895–1896, bankoutskottet 1898– 1900 och lagutskottet 1901. 1897 invaldes han som suppleant i opinionsnämnden, där han år 1900 upphöjdes till ordinarie ledamot.

Inte någon av de riksdagar Carl Jehander bevistade kan sägas ha utmärkts av någon sär­skilt in­­ten­siv politisk verksamhet från hans sida. Endast två gånger under de sju åren på Riddar­holm­en – där parlamentet provisoriskt residerade i väntan på att 1905 få ta i besittning det nya riks­dags­huset på Helgeandsholmen vars grund hade lagts av Carls broder Sven Jehander d ä – änt­ra­de han talarstolen, och det skedde med blott två veckors mellanrum. Lördagen den 25 april 1896 yttrade han sig kort i en debatt om ändrade bestämmelser angå­en­de förlust av med­bor­ger­ligt förtroende. När nykterhetsfrågan stod på agendan måndagen den 11 maj samma år tog Carl till orda sin andra gång. Debatten handlade om ett eventuellt förbud mot "kringföring å land­et af vin- och maltdrycker till försäljning". Inget av hans inlägg i kammaren ger väl prov på någon längre driven formuleringskonst men båda återspeglar de, liksom också Jehanders enda riks­dags­motion, en humanism som var utmärkande för Carl Jehander under hela hans levnad. Sna­ra­re än i stora ord i det parlamentariska sammanhanget kom den till uttryck i hans vardagliga hand­lingar, vilket många båda nära och mera avlägsna släktingar ävensom ortsbor i Hörle- och Långarydstrakterna fick erfara.

I sin enda egna motion under den sjuåriga riksdagsmannabanan, avgiven till den sista riksdag han bevistade, föreslog Carl Jehander "in­skränk­ning af rätten till ut­skänk­ning å lägerplatser af vin och starkare maltdrycker". Härtill undertecknade han tillsammans med 21 andra ledamöter en motion som han inte själv författat. Den innehöll förslag "om anslag till gratifikationer åt be­tje­ning vid statens jernvägar" [Motion i första kammaren 1898:18, av herr Alin m fl]. Det är märk­ligt att Järnvägskungen annars aldrig engagerade sig i riksdagsarbetet kring den för tiden så be­tydelsefulla utbyggnaden av landets järnvägar. Den frågan borde ju mer än någon annan ha angått honom personligen.

De tre egna initiativ som Carl Jehander tog i riksdagens första kammare återges nedan in ex­ten­so.

Yttrande i första kammarens debatt 25 april 1896 om ändrade bestämmelser angå­en­de förlust av med­borgerligt förtroende [Första kammarens protokoll 1896:20, sid 61–62]:

Herr Jehander: Jag skall bedja att äfven få yttra några ord på grund af långvarig erfarenhet af hvad som just här blif­vit framhållet.

Det är en obegriplig svårighet för den, som har uttjenat sitt straff, att sedan få något arbete, då han är i sak­nad af medborgerligt förtroende. Det har åtskilliga sådana personer blifvit mig till­skic­kade med en vänlig an­hållan, om jag icke kunde på något sätt bereda dem arbete t. ex. vid jern­vägsbyggnader eller på annat sätt. På grund af de rekommendationer jag fått, har jag gjort hvad jag kunnat, och det har lyckats mången gång. Men det har gått till på det sättet, att när en så­dan person kommit till mig och bedt mig, att jag om möjligt skulle skaf­fa honom arbete – då jag visste hvem han var, och att det skulle möta svårighet för honom att, i fall för­hål­landet blefve kändt, få arbeta med de öfriga arbetarne – har jag tagit hans betyg och skrifvit till den eller den in­­geniören att taga denna person i sitt arbete och icke nämna om hvarken det ena eller andra. Det har gått bra; han har fått komma in i ett arbetslag och der har han kunnat få arbeta till och med fle­ra månader, och han har skött sig väl. Men under tiden har det kunnat hända, att det blifvit upp­täckt, att han varit förlustig med­bor­ger­ligt förtroende. Hvad har då följden blifvit? Jo, jag vet det, ty det har händt flera gånger. Om en sådan person ic­ke får avsked, så från det ögonblicket vil­ja arbetarne icke arbeta i sällskap med honom. Det är jag i tillfälle att intyga. Ibland har det händt, att ingen fått veta något, och då har det gått bra.

I anledning af den erfarenheten, jag fått i detta stycke, skall jag bedja att få instämma i den re­ser­vation, som af­givits af herr Rudebeck. Hvad i detta afseende kan göras är en god sak, och det är min öfvertygelse, att det vo­re lyckligt, om den straffade i och med detsamma han uttjent sitt straff äfven återfinge medborgerligt för­tro­en­de.

Yttrande i första kammarens debatt 11 maj 1896 om förbud mot kringföring på land­et av vin- och maltdrycker till försäljning [Första kammarens protokoll 1896:28, sid 8–9]:

Herr Jehander: Jag skall be att få instämma i hvad den föregående talaren yttrat. Då man reser längs lands­vä­gar­ne å olika trakter, behöfver man icke fara synnerligen långt, förr än man möter den ena ölutköraren efter den andre. Jag har flere gånger följt efter dessa och sökt taga reda på verk­ningarna af den ölförsäljning, de be­drif­va. Det förhåller sig så, att den ene efter den andre kom­mer och köper öl af utkörare, och när denne anländer an­tingen till en bondgård eller till ett torp­stäl­le, håller han der och, tagande några flaskor med sig, går han in och söker få sälja dem. På ett och annat ställe lyckas han väl häri; och, sedan han varit ute så länge, att  han gjort slut på hvad han haft att sälja, vänder han om samma väg och tager sina tombuteljer tillbaka. Jag fråga­de fle­­­ra personer, om de tyckte om detta förhållande, och hvilka verkningar det medförde. De sa­de mig, att om det fin­ge fortfara på detta sätt, visste de icke, huru de skulle bära sig åt. Det är vär­­­re med ölet på detta sätt, än det var med brännvinet på den tiden, då den allmänna bränn­vins­­brän­­ningen egde rum, ty när menniskorna druckit sig rusiga af brännvin, kände de sig, efter se­dan de nyktrat till, icke manade att åter fortsätta med supningen, så­som förhållandet är med öl­drick­­­ningen. Denna har det med sig – det hafva flera sagt mig – att sedan de börjat dric­ka öl, har be­­gäret derefter uppeldats, så att de, som börjat med en eller två flaskor om dagen, kunnat dric­ka si­na 15 à 20 buteljer om dagen. Och det är icke endast de äldre, utan till och med gossar och yng­lingar från tolf, femton års ålder, hvilka äro hemfallna åt dylikt öldrickande. – Denna för­sälj­ning har verkligen utvidgat sig betydligt, och en allmän missbelåtenhet råder deröfver, så att önsk­ligt vore, om Riksdagen behjertade den­na sak och någon förändring i lagstiftningen här­ut­in­nan åvägabragtes.

Motion i första kammaren 1901:35 [Bihang till första kammarens protokoll 1901, 1 saml, 2 avd, 1 bd, 14 hft, nr 35, sid 1–2]:

Af herr Jehander, angående skrifvelse till Konungen i fråga om inskränkning af rätten till ut­skänk­ning å lä­ger­platser af vin och starkare maltdrycker.

Sedan flere år tillbaka har bland vårt lands befolkning den åsigten allt mera utbredt sig, att en in­­skrän­kning i rättigheten att försälja vin och starkare maltdrycker å lägerplatserna, der landets ung­­dom vapenöfvas, är af be­hof­vet påkallad. Särskildt å söndagarne, då en mängd ungdom ic­ke al­lenast från kringliggande bygder utan äf­ven från ganska långt aflägsna trakter samlas å ifrå­ga­varande lägerplatser, har genom en sådan utskänkning of­ta vållats obehagligheter af mång­a­han­da slag, hvarigenom ungdomen inledts i frestelser, som för mången haft svå­ra följder med sig. Med ledsnad och oro hafva föräldrar och målsmän erfarit detta, och då jag tror, att det skul­le hel­­sas med stor glädje bland allmänheten, om en välbehöflig förändring derutinnan kommer till stånd, får jag vördsamt hemställa,

att Första Kammaren för sin del måtte besluta,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det täcktes Kongl. Maj:t efter ut­red­ning taga i öf­ver­vägande, huruvida ej utskänkning å lägerplatser af vin och starkare malt­dryc­ker må kunna varda för­bju­den under sön- och helgdagar utom vid måltider till spi­san­­de gäster, samt att, derest en dylik reform ej i sin helhet skulle kunna genomföras, förr­än en alkoholgräns emellan starkare och svagare maltdrycker blir lagstadgad, äfven så fort ske kan draga försorg om en lagändring i berörda syfte.

Stockholm den 1 mars 1901

C. Jehander

Carl Jehander har tillagts epitetet Sveriges störste järnvägsbyggare. Det förtroende som åt­följ­de denna hans ställning gav honom också en plats i Sveriges lagstiftande församling. Även på and­ra områden än ingenjörskonstens och näringslivets var hans insatser betydande, och ing­en Jehanderättling befinner sig helt i avsaknad av tacksamhetsskuld inför Carl. Men någon riks­­po­litiker av mått var han väl inte.

Upphovsrätt/Copyright © 2004 Per Andersson

Källa: www.langarydsslakten.se