Långarydssläkten

Malcolm Jehander (1852–1914)
och hans familj [daC hH:3]

Av Margareta Salwén f Fernqvist † [daC hHa b:3]

Malcolm Jehander (1852–1914) var näst yngst av Gunilla Jehanders barn. Han blev liksom sina bröder Carl, Nils, Sven och Johan byggmästare och bosatte sig i Stockholm tillsammans med sin hustru Hulda, född Salomonsson. De fick tre barn: Hilding, Gunnar och Hildur. Hilding blev ingenjör och övertog efter Malcolms död dennes företag, som existerar ännu idag under namnet Jehanders Sand och Grus AB. Gunnar studerade juridik och blev krigsråd och Hildur, min mamma, var en tid anställd på försäkringsbolaget Trygg.

Jag hörde nog berättas en del om slakten Jehander under min uppväxttid men det mesta har fallit i glömska. Några detaljer skall jag dock försöka dra mig till minnes här.

I början av 1900-talet fick Malcolm Jehander i likhet med sina bröder bekymmer med ekonomin, och då skickades dottern Hildur till Falun för att vistas en tid hos mostern Emelie Hoflund, som ägde Nya Hotellet där. Hos ”tant Emelie”, som hon allmänt kallades, var många av stadens ungkarlar stamgäster, och en av dessa, en ung länsnotarie Lars Fernqvist, gifte sig med Hildur 1910. De fick två barn: Lars-Gunnar (1911–1965) och Margareta, undertecknad. Mina föräldrar kom att bo i Falun hela sin tid tillsammans.

Min morfar Malcolm var redan död när jag föddes men jag minns min mormor ganska väl. Jag fick följa med min mamma då och då till Stockholm för att hälsa på hos mormor, som bodde i en våning på Rådmansgatan. Hon hade svårt att gå på grund av åderbråck och var mycket gammal i mina ögon. Jag var nog mest intresserad av den slant jag brukade få av henne för att köpa något på NK:s leksaksavdelning, som var ett paradis för ett barn. Mitt tydligaste minne från besöken hos mormor var det religiösa hembiträdet, som ofta talade om skärselden och sade att jag säkert skulle hamna där om jag inte var lydig. Det skrämde mig väldigt.

Vi hälsade också på hos mammas kusiner Lisa och Ester Jehander i Stockholm. Jag tyckte så mycket om dem, för de var alltid glada och roliga. De berättade mycket om Hörle slott och kusinträffarna där. I min fantasi föreställde jag mig Hörle som ett medeltida slott med tinnar och torn och vallgrav. jag längtade verkligen att få komma dit. Min önskan gick i uppfyllelse vid Jehanderska släktmötet 1984, men jag måste erkänna att jag nog kände en besvikelse när jag fick se att Hörle slott – uppfört på 1700-talet – inte alls var så ”pampigt” som jag i min barndom föreställt mig.

Jag vill sluta mina enkla minnesanteckningar med att uttrycka min glädje över tillkomsten av vår Jehanderska släktförening, vilken dels väckt mitt intresse för släktens historia och dels fyllt flera luckor som funnits angående min mammas slakt.

Källa: www.langarydsslakten.se