Länsman Anders Jönsson och hans krets

Av Per Andersson & Johan Lindhardt

Majoriteten av Långarydssläktens medlemmar (de som omfattas av de fyra första banden i det senaste bokverket om släkten) härstammar från länsmannen Anders Jönsson i småländska Långaryd. Han avled på gården Höljeryd år 1716 i en angiven ålder av 54 år, begravdes den 22 april och var således född omkring 1662. Hans hustru Ingrid Nilsdotter dog på gården Hälghult i samma socken den 9 februari 1753, 77 år gammal, och var född 1676. Ingrid var dotter till bonden och kyrkvärden Nils Andersson och hans hustru Börta på gården Askebo i Våthults socken.

Länsmannen Anders Jönssons föräldrar var bonden Jöns Andersson (död på våren 1676) och hans hustru Elin Larsdotter (född omkring 1641 och död 2 maj 1718) i Höljeryd, Långaryd. Jöns Andersson tjänstgjorde som nämndeman i Västbo härad från 1662 fram till sin död. Han var också sexman, ett förtroendeuppdrag som sex bönder i varje socken innehade. En sexman var ledamot av kyrkonämnden och var kyrkoherden behjälplig i allehanda ärenden.

Anders Jönssons farfar hette Anders Svensson och var även han bonde i Höljeryd samt nämndeman och sexman liksom sin son. Han utgör den äldsta av släktens 16 kända generationer. Det inflytelserika uppdraget som nämndeman innehade han från 1654 fram till sommartinget 1662, då han på egen begäran ”för sin långliga tienst och höga ålder” trädde tillbaka till förmån för sin son. Han dog senare samma år, strax innan den efter honom uppkallade sonsonen föddes. Anders Svensson var gift med Kerstin Jönsdotter som var Anders Jönssons farmor. Mantalslängder och domböcker visar att Anders Svensson hade minst fem barn: Britta, Sven den äldre, Sven den yngre, Jöns och Karin. Sven Andersson den äldre blev bonde i Södra Ekeryd i Långaryd och avled i april 1687. Han var först gift med Kerstin Svensdotter, som var dotter till bonden Sven Månsson i Södra Ekeryd, och senare med Elin Svensdotter. Efter att Anders Jönsson och hans syskon blev faderlösa 1676 var det Sven Andersson i Ekeryd som blev deras förmyndare. På 1680-talet pågick en schism om det arv efter Jöns som Sven förvaltade för sina brorsbarns räkning och som dessa inte fick se mycket av. Vart Jöns Anderssons övriga syskon tog vägen är ännu inte känt.

Länsmansmodern Elin Larsdotter var enligt en domboksuppgift syster till bonden Nils Larsson i Holmen, en grannby till Höljeryd. Deras föräldrar var bonden Lars Månsson i Holmen, död i oktober 1686, och hans hustru Ingegerd. Holmen var en frälsegård, som ägdes av syskonen Brita och Knut Lilliehöök. Eftersom Nils Larsson inte ville skriva in sig som soldat fördrev ägarna honom från gården sommaren 1682. Nils blev av med hela sin egendom i form av djur, säd och hö. För detta stämde Nils syskonen Lilliehöök vid häradsrätten och historien slutade några år senare med att Nils fick komma tillbaka till Holmen. Nils avled vid 60 års ålder 1704. Hans hustru Gunnel Persdotter levde till 1748 och blev hela 98 år gammal, enligt dödboken. En kartläggning av deras ättlingar inleddes 2011.

Släkten efter Anders Jönsson och Ingrid Nilsdotter är fördelade på sex släktgrenar, en efter varje till vuxen ålder kommet barn:

a Anna Andersdotter (1697–1753), gift 1717 med Anders Johansson (1687–1768), länsman, bonde i Hälghult, Långaryd

b Kerstin Andersdotter (1700–1734), gift 1723 med Jöns Hansson (1691–1771), glasmästare, bonde i Höljeryd och Bockshult i Långaryd, bror till sin svåger Jöns andra hustru

C Jöns Andersson (1702–1776), bonde i Höljeryd, Långaryd, gift 1:o 1725 med Regina Olofsdotter (ca 1697–1730), gift 2:o 1736 med Ingeborg Hansdotter (1709–1785), syster till sin svägerska Kerstins man

d Ingeborg Andersdotter (1704–1782), gift 1:o 1725 med Per Andersson (ca 1681–1733), hemmansägare i Kråkås, Långaryd, gift 2:o 1735 med Lars Larsson Örberg (1702–1768), fänrik, handelsman i Borås, hemmansägare i Kråkås

F Peter Andersson (1707–1793), glasmästare, bonde i Bälhult, Långaryd, gift 1731 med Karin Bengtsdotter (1712–1781)

H Nils Andersson (1712–1770), hemmansägare i Eseryd, Långaryd, gift 1737 med Anna Andersdotter (1717–1777)

Utöver dessa fanns två söner som dog i späd ålder, Bengt [E] och Anders [G]. Anders avled åtta veckor gammal hösten 1710. Bengt omnämns i Långaryds begravningsbok 1707: ”Lensmannens saliga lilla barn Bengt Andersson, 6 dagar”. Bengt begravdes den 27 januari 1707, enligt tidens sed förmodligen inom få dagar efter dödsfallet. Födelsebok saknas för denna tid i Långaryd och det exakta födelsedatumet är inte känt. Även sonen Peter föddes enligt uppgift 1707. Han var dock inte tvilling till Bengt. Enligt åldersuppgift i dödboken 1793 skall Peter ha varit född den 20 oktober 1707, det vill säga bara cirka nio månader efter Bengt. Men födelseuppgiften går inte att bekräfta. Peter kan rent av vara född 1708.

Anders Jönsson levde under den svenska stormaktstiden. Han föddes under Karl XI:s förmyndarregering och tjänstgjorde som länsman under Karl XII. Länsmannen var just en kungamaktens representant i Långaryd, under landshövdingen i Jönköpings län. Bara fyra år innan Anders föddes hade Kinnared och Långaryds övriga grannsocknar i Halland definitivt blivit en del av Sverige, genom freden i Roskilde 1658. I dag tänker man knappast på Långarydstrakten som en gränsbygd, även om detta släktens kärnområde än idag delas mellan inte mindre än fyra olika län.

Genom forskning i bland annat Västbo härads domböcker från slutet av 1600- och början av 1700-talet framträder en för tiden förhållandevis fyllig bild av Anders Jönssons släktkrets. Som något av en huvudperson framstår därvid hans mor Elin Larsdotter. Hon föddes omkring 1641 och avled den 2 maj 1718 i Höljeryd, två år efter sonen Anders tidiga bortgång. Även Anders far Jöns dog tidigt, 1676 eller 1677, och Elin gifte om sig med Bengt Bengtsson, som var länsman och bonde i Höljeryd i likhet med styvsonen Anders Jönsson sedermera. Bengt Bengtsson dog år 1700, endast 46 år gammal.

Länsmansmodern tillika länsmansänkan Elin Larsdotter fick tydligen inte behandlas hur som helst. Det visar ett häradsrättsprotokoll i domboken från sommartinget 1704. Anders Jönsson anklagade då på sin moders vägnar Nils Jönsson i Dung ”för det han uti Långaryds kyrka mössan af henne stött, hvilket fuller [till fullo] Nils tillstår, men föregifver sådant aldeles emot hans vilje skett vara, medelst det att han af allmogen så hårt trängder blef, att hans arm inpå hennes hufvud rörde”. Häradstinget trodde på Nils när han beskrev trängseln i kyrkan och han blev således friad. Värt att notera är att den anklagade Nils Jönsson var gift med en systerdotter till Bengt Bengtsson. Nils Jönssons hustru var alltså ”styvkusin” till länsman Anders Jönsson.

Efter att Elin Larsdotter i början av år 1700 blivit änka för andra gången uppstod en arvstvist. Den avlidne Bengt Bengtsson hade inga egna barn och frågan var därför vem som skulle ärva honom. På ena sidan i tvisten stod Bengts syskon och syskonbarn och på den andra sidan änkan Elin och hennes barn i första äktenskapet med Jöns Andersson, däribland Anders Jönsson.

Bengt Bengtsson hade skrivit ett testamente, enligt vilket Elin Larsdotter ”i sin lifstid skulle orubbat den qvarlåtenskap behålla som i boet finnas kunde”. Bengt Bengtssons syskon invände mot testamentet. De menade att eftersom större delen av Bengts bohag stammade från deras föräldrar borde det bevaras i släkten och inte borttestamenteras.

Hur slutade då arvstvisten? Jo, på hösttinget år 1700 kom parterna överens om att dela på kvarlåtenskapen efter Bengt Bengtsson. Förlikningen, som skedde ”till bibehållande af god enighet och godt förstånd” parterna emellan, gick ut på att Bengts två bröder fick vardera 60 daler silvermynt och hans tre systrar 30 daler silvermynt vardera. I gengäld lovade Bengts syskon Elin Larsdotter och hennes barn för all framtid att inte framföra något ytterligare arvsanspråk efter Bengt Bengtsson. Parterna kom överens om att Elin skulle ha full rätt till Bengts egendom i hela sin livstid och att egendomen därefter skulle tillfalla Elins barn.

Talesman för Elin och barnen var inte länsmannen Anders Jönsson utan en bror till honom, som i domböckerna benämns kontrollören Sven Floreen. Enligt det biografiska uppslagsverket Smolandi Upsalienses (som behandlar småländska studenter i Uppsala) förekom han även under namnformerna Florenius och Florman. Han föddes i Långaryd omkring år 1669, blev rustmästare vid Hallands regemente och senare tullvisitör i Halmstad samt avled där den 19 januari 1736. Han ingick två äktenskap, båda i Halmstad, första gången den 16 april 1721 med änkan Boel Hansdotter, som avled redan den 20 november samma år, och andra gången den 27 april 1722 med Petronella Andersdotter Berg.

Samma uppslagsverk berättar även om ytterligare en bror till Anders Jönsson: Per Florenius. Denne föddes i Långaryd 1663 och avled redan som 30-åring, den 18 mars 1693, i Uppsala efter en tvåårig elakartad febersjukdom, förmodligen malaria.

Sven och Per Florenius redovisas som söner till bonden Jöns Andersson i Höljeryd och Helena Larsdotter; Helena och Elin är varianter av samma namn. Sven och Per var alltså helsyskon till Anders Jönsson. Varken Sven eller Per tycks ha fått några barn.

Det fanns också ett fjärde syskon, systern Elisabeth Jönsdotter som gifte sig i december 1694 med uppbördsmannen Nils Jonsson i Södra Tunnerbohult i Södra Hestra socken. Nils var född 1664 och avled 1717 (begravd 12 april). Elisabeth avled 17 januari 1705 i Tunnerbohult. Hennes ålder var enligt dödboken 36 år och hon var alltså född omkring 1668. Hon dog i barnsäng, fyra dagar efter nedkomsten av en dotter som fick sin mors namn. Dottern Elisabeth avled ett år gammal. Makarna hade även döttrarna Anna, född 1695, död 1709, och Brita Nilsdotter, född 1696, död 1780. Brita gifte sig 1720 med Måns Gunnesson (1695–1768), bonde i Hornaberg i Gryteryds socken. De fick åtta barn, tre söner och fem döttrar. Två av sönerna dog barnlösa, den tredje fick barn, som alla dog barnlösa. De fem döttrarna däremot har alla en stor mängd ättlingar, framför allt i Halland och särskilt i Falkenbergs kommun. En kartläggning av dessa inleddes 2011.

Båda bröderna Florenius gick i skola i Växjö på 1670-talet, något som var mycket ovanligt för bygdens söner vid den här tiden. Per omskrivs som mycket studiebegåvad men hindrades i sina studier av fattigdom. Den ekonomiska situationen tycks dock senare ha förbättrats, eftersom de båda bröderna blev inskrivna vid Smålands nation vid Uppsala universitet, Per 1686 och Sven 1694. Per Florenius förordnades 1690 till nationens notarie och hade en tid tjänst som informator i Uppsala.

Anders Jönssons uppdrag som länsman

Att vara länsman var ett förtroendeuppdrag som vissa väl ansedda bönder kunde få. Ofta gick befattningen i arv. På slutet av 1600-talet var Bengt Bengtssons äldre bröder Jöns Bengtsson och Anders Bengtsson länsmän i Långaryd. Även deras far Bengt Jönsson hade tidigare varit länsman. När länsman Bengt Bengtsson dog år 1700 övertog Anders Jönsson denne sin styvfars tjänst, som han innehade fram till slutet av 1712. Fyra år senare blev Anders Jönssons svärson Anders Johansson, som var gift med äldsta dottern Anna, länsman. Anders Johansson hade dessutom en bror, Nils Johansson, som var länsman i ett granndistrikt.

I Västbo härad tjänstgjorde i början av 1700-talet fyra länsmän i taget, var och en med ett eget distrikt på några socknar. Domböckerna visar att Anders Jönsson, liksom senare hans svärson Anders Johansson, hade hand om ärenden som rörde Långaryds, Färgaryds, (Södra) Hestra och Gryteryds socknar.

Länsmannen var statens förlängda arm och kallades också kronolänsman. Han hade till uppgift att vaka över den allmänna ordningen i trakten och kunde åtala allmogefolk för förbrytelser av olika slag.

De brott som Anders Jönsson hanterade var oftast av sedes- eller uppförandekaraktär. Som länsman var han ett slags moralens väktare bland allmogefolket i sydvästra Västbo härad. Ofta rörde det sig om bönder eller drängar som varit inblandade i slagsmål med varandra. Målen kunde också handla om skällsord, ”dristigt uttal” eller ”olämplig beskyllning”, det vill säga förtals- och förolämpningsbrott.

Ett annat vanligt mål i rätten gällde folk som hade ”uppkastat” i kyrkan. Domstolen skulle då avgöra om vederbörande hade kräkts på grund av sjukdom och därför kunde frias eller om det skett i följd av fylleri. Ett exempel på detta inträffade 1707, då socknens egen klockare, Peder Bengtsson, på annandag påsk hade ”uppkastat i Långaryds kyrka i största dehlen af församlingens närvaro”. Länsman Anders Jönsson uppgav att det skett ”af druckenskap” och att ”Guds huus är orenat och församlingen förargat”. Klockaren dömdes därför till att böta 50 daler silvermynt, men eftersom han inte hade något att böta med fick han ”sittja 14 dagar ved vaten och bröd i Öllmestad fångehuus [i Reftele] och sedan stå uppenbara kyrkoplikt”, det vill säga göra offentlig avbön i kyrkan.

Anders Jönsson nämns första gången som länsman i ett tingsprotokoll bara två dagar efter styvfadern och föregångaren Bengt Bengtssons begravning i februari 1700. Då gällde det som så många gånger senare ett sexualbrott eller ”lägersmål” med den tidens språkbruk. Sexuella förbindelser utanför äktenskapet var straffbara. Anders anklagade en ryttare i Långaryd för ”begånget lägersmål” med pigan Märta, som fött ett oäkta barn. Märta hävdade att ryttaren var far till barnet, men ryttaren förnekade gärningen och uppgav i stället att Bengt i Mjälleryd skulle vara far. Även han nekade dock till att ha begått umgänge med Märta. Det hela slutade med att Märta dömdes till böter och kyrkoplikt. Eftersom männen inte erkände friades båda. Lägersmål var den klart vanligaste typ av mål som Anders Jönsson förde till häradsrätten. Det var dock inte alltid som männen gick utan straff.

Ett annat vanligt uppdrag för Anders Jönsson var att hålla ”synerannsakning” när någon byggnad i trakten hade drabbats av eldsvåda. Anders uppgift var då att avgöra om det var fråga om vådeld eller om någon kunde ha vållat branden med uppsåt. Han skulle också uppskatta värdet av den drabbade byggnaden. Även i andra sammanhang fick han i uppdrag att besiktiga hus och gärdesgårdar eller att kontrollera om det skett olovlig åverkan på någon skog.

Vid några tillfällen begärde Anders Jönsson inför rätten att bönder som inte fullgjort skyldigheter av olika slag skulle böta för det. Det kunde röra sig om att de inte betalat all sin skatt, att de inte förrättat sina dagsverken på den ”kungliga ladugården Ryhov” utanför Jönköping eller att de inte ställt upp med hästar i samband med Östgöta kavalleris hemmarsch från Karl XII:s krig mot Danmark. En annan gång fick några ”tröga och försummeliga” bönder veta att de måste ”hålla och reparera” sina kyrkovägar bättre.

Anders Jönsson förekom också då och då som ombud för personer som ansåg att någon annan stod i ekonomisk skuld till dem.

Den grövsta brottsmisstanken som Anders Jönsson anförde gällde ett barnamord. Soldathustrun som anklagades för att ha dödat sitt barn friades dock.

Upphovsrätt/Copyright © 2004–2011 Per Andersson & Johan Lindhardt

Källa: www.langarydsslakten.se